Våra par berättar

Här finner du några öppenhjärtiga intervjuer med par med barnönskan som genomgått IVF-behandling på Fertilitetscentrum Göteborg.

Linda och Marcus, båda 38 år gamla, hade varit tillsammans i många år innan de funderade på att få barn. När Linda inte blev gravid bestämde de sig för att vända sig till Fertilitetscentrum på Carlanderska i Göteborg för att få hjälp.

Linda berättar:
”Egentligen hade vi inte funderat så mycket på barn. Marcus och jag träffades när vi var unga och vi har varit tillsammans i många år. Vi tänkte mer – blir det så blir det. Efter ett par år började vi ändå fundera över varför det tog så lång tid, så vi bestämde oss för att kontakta Fertilitetscentrum för att göra en utredning. Resultatet visade att det inte var något fel på varken mig eller Marcus. Det kändes jätteskönt, nu kunde vi gå in i processen med lugn och ro.

Vi valde att köra igång direkt. Vi var båda 32 år och kände att vi inte hade någon lust att ställa oss i landstingets kö. Dessutom hade våra vänner fått barn med hjälp av Fertilitetscentrum på Carlanderska och de var nöjda. Första gången blev det ingenting. Andra gången visade det sig ett plus på stickan. Vi blev jätteglada, äntligen var jag gravid. Men så en dag försvann det. Det var tufft men vi tvekade aldrig att försöka igen. Vi tänkte aldrig tanken att vi inte skulle få barn. Kanske var vi naiva.

Vi gjorde ett tredje försök. Vi hade precis kommit hem från Mallorca dagen innan jag skulle göra graviditetstestet. Jag var gravid igen och denna gången gick det vägen. Det kändes så himla bra. Jag tror det är viktigt att man fortsätter leva på som vanligt. Det finns de som anpassar hela sitt liv för att öka möjligheterna att bli gravid. De gör graviditetstest varje dag, äter speciell mat och dricker ingen alkohol. Många slutar leva och jag tror det spär på besvikelsen när man inte blir gravid. Därför är jag glad att vi tidigt gjorde en utredning, vi hann helt enkelt aldrig börja oroa oss särskilt mycket.

Graviditeten gick jättebra och Lisa föddes drygt två år efter att vi hade vänt oss till Fertilitetscentrum första gången. Vi kände ganska snart att vi ville att Lisa skulle få ett syskon och att vi borde passa på. Jag blev gravid med Anna på första försöket.

Jag är jätteglad att vi vände oss så fort till IVF-kliniken och tog åt oss av informationen därifrån. När man var i den svängen läste jag mycket på forum på internet och nu i efterhand inser jag hur mycket dumt som står där. Jag är inget fan av de sidorna, men jag läste och kommenterade i en tråd som hette Carlanderskatöserna. Jag visste ju inte vilka de andra var men vi kunde prata helt öppet med varandra om biverkningar med mediciner och så där.

Den jobbiga biten var att folk runt omkring skulle engagera sig. När vi berättade för bekanta att vi försökte få barn med IVF lade de huvudet på sned som om de tyckte synd om oss. Vi har aldrig tyckts synd om oss. Det är klart att det hade varit en sorg om vi aldrig fått barn, men det finns folk som har det så mycket värre. När kompisar och syskon har blivit gravida har jag känt mig glad för deras skull, Marcus och jag fick ju inte mindre barn för det.”

Idag har Linda och Marcus två döttrar, Lisa och Anna.


Daniel och Elin gifte sig när båda var 22 år gamla. Båda två kände sig redo att skaffa barn och började försöka. Ett år senare hade Elin inte blivit gravid, men det var inte något de oroade sig särskilt mycket för. Vissa blir gravida direkt, för andra tar det längre tid. Och de var ju fortfarande unga.

26-åriga David berättar om den svåra resan fram till hans dotter föddes:
”En dag blev jag sjuk och fick hög feber. Jag gick till vårdcentralen för säkerhets skull. Av någon anledning gjorde läkaren en helkroppsundersökning. Febern behövde jag inte oroa mig för, det var en helt vanlig förkylning. Däremot sa läkaren att mina testiklar var ovanligt små. Han rådde mig att kontakta en specialist.

Några månader senare fick jag tid hos en läkare på sjukhuset och jag fick lämna spermaprov. När läkaren fått resultatet förklarade han att han hade negativa besked. Jag var född med en extra kromosom. De kunde inte hitta några spermier och jag och min fru skulle aldrig få några barn. Jag blev helt förkrossad. Både jag och Elin var väldigt nedstämda under flera månader efter beskedet. Vi pratade varken med varandra eller med någon annan om det.

Till slut brast det för mig. Jag berättade för min pappa att jag inte hade några spermier och att han aldrig skulle få några barnbarn. Då sa han: ”Bry dig inte om vad de säger på sjukhuset. Det finns säkert hjälp att få.”  Han hjälpte oss att kolla runt på privatkliniker. Först hamnade vi på Stockholmskliniken som slussade oss vidare till Sophiahemmet. Där sa de att vi borde söka oss till Fertilitetscentrum i Göteborg. De är bäst i Sverige på detta område och de kan verkligen sina grejer.

Jag och Elin bestämde oss för att åka till Göteborg. De tog emot oss så bra på Fertilitetscentrum och vi kände direkt att vi hamnat rätt. De förklarade att chansen var liten, men de skulle försöka. Efter att ha lämnat nya spermaprov och gjort en undersökning, kom läkaren fram till att spermierna kanske hade fastnat någonstans på vägen. Han förklarad att man skulle kunna försöka ta en bit av testikeln för att se om det fanns spermier där.

Vi gjorde upp en plan tillsammans med Fertilitetscentrum. Elin skulle få hormonsprutor för att öka chansen till att få barn ytterligare. Efter två månader plockade de ut en bit av min testikel. Efter tre dagar kom beskedet. De hade hittat spermier där. Jag blev så glad, det går inte att beskriva. Vi åkte tillbaka till kliniken för att provrörsbefrukta Elin. Några veckor senare var det dags att göra graviditetstest. Elin var gravid.

I oktober föddes vår älskade dotter Alicia. Jag fick reda på att jag var den första i Norden som lyckats få barn efter den här metoden. Det känns helt fantastiskt. Nu är Elin gravid igen och vi väntar vårt nästa barn i slutet av juli.

Jag önskar att ingen ska behöva gå igenom det jag och Elin har fått göra. Att få höra av en läkare att vi aldrig skulle få några barn, när vi inte ens fyllt 25 år, var fruktansvärt jobbigt. Tack vare att min pappa höll hoppet vid liv, har vi snart två underbara barn. Man ska aldrig ge upp direkt, det vet jag nu.”