Våra par med barnönskan berättar

Våra medarbetare gör alltid sitt yttersta för att hjälpa paren som besöker oss att nå sin dröm. Omsorg och omtanke är en viktig del i själva behandlingen.

Här kan du läsa om tre öppenhjärtliga intervjuer med par med barnönskan som genomgått IVF-behandling på Fertilitetscentrum Stockholm.

Katarina och Johan

37-årige Johan träffade sin Katarina för tre år sedan. Här berättar han om resan fram till deras son Oskar kom till världen.

”Jag och Katarina träffades 2009 via en dejtingsajt. Då var jag 34 år och Katarina 39. Eftersom vi träffades så pass sent i livet, började vi tidigt prata om barn. Det var något som vi både två önskade, så vi började försöka redan några månader efter vi träffades. Det visades sig inte vara så enkelt. Vi försökte månad efter månad och läste på vilka dagar Katarina hade störst chans att bli gravid. Men inget hände. Det var jobbigt, vi ville ju så gärna ha barn. Varje gång Katarinas mens kom blev vi besvikna.

Till slut började vi prata om att vända oss någonstans för att få hjälp. Med tanke på både min och Katarinas ålder ville vi inte ställa oss i landstingets kö. Vi googlade runt och hittade Fertilitetscentrum och kontaktade dem så snart vi kunde. Vi fick snabbt en tid där de förklarade hur det hela skulle gå till, vi visste ingenting om hur en IVF-behandling fungerade.

I utredningen kom det fram att Katarina hade endometrios. Först blev vi förskräckta eftersom Katarina hade cystor på äggstockarna – det lät som cancer. Men läkarna lugnade oss direkt och berättade att endometrios inte var något farligt. Det är i sig inget som förhindrade oss att skaffa barn, men det minskade Katarinas chans att bli gravid. Samtidigt som vi blev jätteledsna kändes det bra att läkarna var ärliga. De kunde hjälpa oss men var noga med att de inte kunde lova något. Trots beskedet bestämde vi oss för att köra på.

Runt nyår 2010 började Katarina med hormonbehandlingen, först med nässpray och sedan med sprutor. Framåt vårkanten var det dags att göra första försöket. Men det misslyckades, Katarina blev inte gravid. Trots att vi visste att vi hade dåliga odds med tanke på Katarinas ålder och hennes sjukdom, blev det en stor besvikelse. Samtidigt visste vi att många par fick försöka flera gånger. Vi bestämde oss för att göra ett nytt försök, trots att det kändes tufft. Det enda vi drömde om var att Katarina skulle bli gravid och det kändes orättvist att det verkade gå så lätt för alla andra i vår bekantskapskrets.

Vi fick vänta en tid för att Katarinas kropp skulle ställa in sig på ett nytt försök. Sedan började det om på nytt med hormonsprutorna. I början av juni skulle vi göra ett graviditetstest för att se om andra försöket hade lyckats. Vi var jättenervösa innan och när vi såg ett plus på stickan blev vi jätteglada. Vi köpte flera olika graviditetstest bara för att vara helt säkra.

Samtidigt som det kändes fantastiskt försökte vi lägga band på oss själva, vi ville inte ta ut något i förskott. Katarina var gravid i vecka fyra och mycket kunde ju gå snett på vägen. Men allt gick hur bra som helst, magen växte och oron försvann sakta men säkert.

Vår Oskar föddes den 21 januari 2012. Det blev några små komplikationer i slutet av graviditeten, bland annat låg moderkakan lite felaktigt och vi fick åka till Huddinge sjukhus för att göra ett akut kejsarsnitt i v.37. Men nu mår alla hur bra som helst.

Katarina är nu 42 år, så om Oskar ska få ett syskon får det bli den naturliga vägen. Klart det hade varit roligt med ett till barn, men så viktigt är det inte. Vi är så glada att vi fick vår Oskar.”

Kristin och Daniel

”Jag och Daniel tänkte inte så mycket på det där med barn till en början. Vi visste att vi ville ha barn i framtiden men tänkte att vi kunde vänta några år till. Min mens började krångla när jag var 26 år och jag fick p-piller för att reglera den. När jag var 29 gick jag till en gynekolog som anade att jag hade någon form av ägglossningsstörning. Hon föreslog att jag skulle äta hormontabletter istället men det hjälpte inte. Då gav gynekologen mig en remiss till hennes kollega på Fertilitetscentrum, bara för säkerhets skull. Jag blev förvånad, jag hade alltid tänkte att de som blev rekommenderade att söka sig till en fertilitetsklinik var sådana par som försökt få barn i flera år. Jag och Daniel hade ju inte ens börjat försöka.

I december 2009 gjorde jag en utredning på Fertilitetscentrum och de kom fram till att min äggstockreserv låg i underkant. Läkaren berättade att vi förmodligen inte kunde få barn utan hjälp, utan det var lika bra att köra igång med IVF på en gång. Vi var inte alls beredda på det beskedet men vi beslutade att börja direkt ändå.

Vi bestämde oss för att göra tre försök på Fertilitetscentrum. De förklarade för oss att det kunde behövas flera försök eftersom det är svårt att veta hur man ska reglera hormondosen. Vi gjorde första försöket i april 2010 men det misslyckades. Det är klart att vi blev ledsna men vi hade ju två försök kvar. Det var skönt att ha en plan och vi kände oss hoppfulla. Vårt andra försök misslyckades också och då började oron ta över. Tänk om vi aldrig skulle få ett barn. Sista försöket gjorde vi i december samma år. De fick ut två jättefina embryon och satte in båda två. Men så på nyårsdagen fick jag en stor blödning. Det var nattsvart, jag tror ingen av oss har varit så ledsen innan. Vi hade satt allt vårt hopp till att det skulle lyckas den här gången.

Efter en tid började vi tänka om för vi kände att vi behövde en plan. Vi kunde ju alltid ställa oss i adoptionskö eller i kö för äggdonation. Det skulle visserligen inte bli vårt gemensamma barn genetiskt, men föräldrar kunde vi faktiskt bli. Det var som en stor sten lyftes från våra axlar.

En dag fick vi reda på att vi kommit fram i landstingskön i Uppsala. Vi blev såklart jätteglada men vi kände oss så trygga med Fertilitetscentrum och ville så himla gärna göra vår behandling där. De var så positiva och vi kände att vi hade fått så bra kontakt med läkarna och barnmorskorna. De var underbara! Fertilitetscentrum tog kontakt med sjukhuset i Uppsala och ordnade det hela för oss. De fick oss att känna oss speciella, inte bara som en i mängden.

Vi pratade mycket med familj och de närmsta vännerna, vilket underlättade hela processen eftersom vi fick ett oerhört stöd. Även jag och Daniel hade en öppen dialog om hur vi tänkte och mådde. Det gjorde att vi kände oss trygga i att det på ett eller annat sätt skulle lösa sig. Vi var på samma nivå, synkade. Vårt förhållande blev bara starkare i och med detta, eftersom vi fann tröst hos varandra.

Under vårt fjärde försök fick de bara ut ett ägg och det blev aldrig ens något embryo. Därför räknades det inte som ett försök, så vi hade fortfarande tre försök kvar. Inför det femte försöket fick jag maxdos på hormonsprutorna. Jag mådde illa jämt och kände mig svullen. Då bestämde vi att efter det här försöket skulle vi ställa oss i adoptionskö. Så gjorde vi vårt femte försök. Efter två veckor gjorde jag ett graviditetstest och det visade positivt. Men jag vågade inte hoppas, jag hade blivit så besviken förr. Veckorna gick och magen växte. Daniel var positiv men jag sa hela tiden att jag kan inte tro på det förrän jag håller ett levande barn i min famn.

Den 31 januari 2012 föddes vår älskade Julia.  Under den här resan har vi verkligen förstått hur fantastiskt det är att få barn. Det är en gåva.”

Sanna och Lars

”Jag och Lars blev tillsammans 2003. Vi flyttade ihop från dag ett, köpte hus, förlovade oss efter ett år och gifte oss 2006. Då var jag 36 år gammal och vi insåg att det var god tid att försöka skaffa barn, även om vi helst hade väntat lite. Vi försökte i ungefär ett halvår, men jag blev inte gravid. Då bestämde vi att gå till läkaren för att undersöka att allt stod rätt till. Provresultaten visade att Lars hade lågt spermaantal. Vi blev jätteledsna och tänkte att vi aldrig skulle få egna barn. Senare samma kväll började vi prata om att kontakta en IVF-klinik. Eftersom vi kände att vi inte hade tid att stå i landstingets kö, ringde vi direkt till Fertilitetscentrum. De var så proffsiga och vi fick en tid direkt.

Under vårt första besök förklarade de hur processen skulle gå till. Jag var lite orolig för hormonbehandlingen eftersom jag är spruträdd. Men det gick bra, det var ju bara ett par veckor. Jag märkte inte att mitt humör ändrades särskilt mycket av hormonerna, även om min man påstår att jag inte var lika mjuk och trevlig som jag brukade vara.

2007 plockade de ut tre ägg. Jag blev inte gravid på första försöket men jag blev inte särskilt ledsen. Jag hade läst om andra par som förklarat att det kan behövas flera försök innan man lyckas. Jag var helt övertygad om att jag skulle bli gravid vid mitt nästa försök. Men inte heller då fastnade ägget. Vi bestämde att göra ett tredje försök. Då äntligen fäste ägget. Jag var gravid!

Vår son Jakob föddes sommaren 2008 med kejsarsnitt, eftersom livmoderkakan låg snett. Då upptäckte läkarna att jag hade endometrios. Ganska snart efter förlossningen började vi prata om att skaffa ytterligare ett barn. Vi hade alltid velat ha två barn, det var den bilden av en idealfamilj vi såg framför oss. Efter att jag slutade amma Jakob i januari, kontaktade vi Fertilitetscentrum igen och berättade att vi ville ha ett barn till. Och så satte jag igång med hormonbehandling igen. Men vid varje försök fick vi bara ut ett ägg hela tiden. Det var som ett slag i magen, det hade ju fungerat förr så varför fungerade det inte nu?

Jag tror vi försökte sju gånger till. Vi kollade äggstocksreserven igen och läkarna avrådde från att göra fler IVF-försök. Det kändes tufft men samtidigt var det så skönt att de var så ärliga. Både jag och Lars kände oss så trygga med personalen på Fertilitetscentrum. Jag bestämde att jag skulle fortsätta försöka fram till min 40-årsdag, sedan skulle jag acceptera att jag inte kunde få ett till barn.

Vi gjorde ett försök och jag vågade inte längre tro på att det skulle fungera. Jag blev gravid men fick missfall efter bara någon vecka. Jag minns det så tydligt, Lars hade precis gått till jobbet och så började jag blöda. Jag ringde till Lars som kom hem direkt. Jag var så ledsen, det gjorde så ont. Dagen efter vaknade jag upp med helt andra tankar. Jag hade ju lovat mig själv att fortsätta försöka ett tag till, och det gjorde inte mindre ont bara för att jag ställt in mig på att det inte skulle fungera. Jag bestämde mig att nästa gång så skulle jag tro på det helhjärtat. Nästa gång skulle jag bli gravid.

Jag förstod att detta skulle bli mitt sista försök, det var inte många månader kvar till min 40-årsdag. Jag gjorde ett sista försök och som ett under blev jag gravid. Lilla Ida föddes i mars 2011. Hon är en riktig kämpe men det är ju inte så konstigt, hon blev ju till mot alla odds.”